Tillbaka till samtiden

Samma tid förra året var jag i Berlin och letade hela helgen efter någon som firade murens fall men vi såg inget. Olyckan är väl att kristallnatten inföll samma datum. Julskyltningen på KaDeWe syntes mer. I år firas det rejält när fallet fyller jämnt och ingen tvivlar på varför.

Det är bisarrt att se märkena efter muren. En stenrad i trottoaren på några ställen. Stående rester på andra. En slumpmässig gräns. Ett streck som skiljer ideologierna åt. Frihet från tvång. Det blir så handfast när du ser hur olika politik delat och påverkat en och samma stad.

Berlin förtjänar att upplevas. Mina resetips finns här!

Begåvade Jonas Hassen Khemiri har pratat med Berlin i dagens SvD. Vilket underbart språk. Här är ett utdrag ur intervjun. Läs och njut:

"Men Berlin som stad interagerar inte särskilt mycket med sina invånare?
Aldrig. Eller väldigt, väldigt sällan. Vi är deras asfalt och deras byggnader och deras järnvägsspår och deras tunnlar. Vi är deras avloppssystem och deras elledningar. Vi är det gröna i deras polisbilar och det orangea i deras papperskorgar. Vi är allt det där osynliga som de aldrig tänker på finns. Och det är så det ska vara. Vi ska inte störa dem och de ska inte störa oss. Vi vet lika lite om vad som rör sig på deras insida som de vet om vår. Men missförstå oss inte. Vi gillar våra invånare. Även om vi är konstruerade för betydligt fler människor.

Ja hur känns det egentligen – att Berlin hade 4 miljoner invånare 1920 och bara 3.4 miljoner 2009? Känns det sorgligt?
Vi skulle vilja säga nej. Vi skulle vilja hävda att en stad lever tack vare sin cement och sina trottoarer och sina flaggstänger. Men vi vill inte ljuga. Det är klart att det känns lite tomt ibland. Ibland blir vi nostalgiska. Vi minns hur vi såg ut innan kriget. Innan flyglarmen. Innan bombmattorna. Innan 400 000 byggnader pulveriserades och fraktades bort till Grunewaldskogen för att förvandlas till Teufelsberget där våra invånare långt senare skulle bygga en spionstation. Berg blir byggnader som blir berg igen. Det är vårt kretslopp.

Jag lägger märke till att Berlin talar om sig själv i första person pluralis. Alltså som ”vi”. Är det för att låta lite sådär kunglig eller?
Tvärtom. Vi talar såhär för att påminna oss om att vi inte är som andra städer. Vi har en annorlunda livssyn. Vi är lugnare, mer kollektiva, tryggare i oss själva. Inte alls lika ytliga och självcentrerade som vissa andra. Inga namn nämnda. Utom New York. Fan vad vi hatar New York. En mer överskattad stad får man leta efter. ”Oh titta på mig jag har jättehöga hus och superdyra hyror”. Och? Vi har världens bästa klubbliv och Europas vackraste monument och Tysklands finaste parker. Och ni ser inte oss skryta med det.

Exakt. Och glöm inte era fantastiska museer.
Precis.

Och den billiga alkoholen.
Exakt.

Och de låga hyrorna.
Instämmer.

Och alla cykelbanor i kombination med frånvaron av uppförsbackar som gör er till världens bästa cykelstad.
Tack.

Och ert gigantiska utbud av sexshoppar och bordeller.
Hm.

Och gråheten och graffitin.
Det räcker så.

Och era väldigt väldresserade hundar.
Hur menar du då?

Det var ett av mina första intryck när jag flyttade hit. Att det kändes så skumt att vandra runt i en storstad där jag såg så många hundar men aldrig nånsin hörde hundskall.
Vi är nog stoltare över våra monument.

Ja hur många monument har ni ungefär?
Vi har väldigt, väldigt många. Betydligt fler än många andra städer. New York till exempel."

Läs hela intervjun här. Snälla gör det!