Idag skriver SACO-forskaren Gunnar Wetterberg om hur de färglösa riksdagsledamöterna förlamar riksdagen.
För det första: det här uppdraget blir precis vad du gör det till.
För det andra: han har två poänger, utarmningen och stuprören.
När det gäller utarmningen av förtroendevaldas roll så tror jag att Gunnar Wetterberg har både rätt och fel . Det vore fantastiskt bra med val i enmansvalkretsar för att öka kännedomen om politiker och stärka mandatet. Men bra att veta är att partiledningen i moderaterna inte sätter listorna, det gör medlemmarna genom provval som sen justeras och fastställs demokratiskt i förbunden.
För trots fördomar om politiker så är det få mesproppar som lyckas bli valda. Mina kollegor imponerar ofta. Vi behöver ledamöter som tar diskussionerna inom partiet - och det pågår hela tiden. Gissa varför det har tillsatts alla dessa arbetsgrupper? Jo, just för att kanalisera engagemanget. Vi har kommunala riks, vi har framtidsdagar, Europadagar och stämmor. Där snickras politiken ihop, inte bara i riksdagshusen.
Politik som heltidsuppdrag är väldigt speciellt. Vi behöver människor som kan tänka sig att ställa upp på att bli riksdagsledamot - med allt vad det innebär - men som ändå inte är beroende av politiken. Skillnaden mellan dagens riksdagsmajoritet och de majoriteter som suttit i 12 år innan är att våra ledamöter haft riktiga jobb. Inte exakt alla, några har gått den politiska vägen. Men de allra flesta har jobbat och kan fortsätta med det efter det politiska uppdraget är över. Min trygghet är att jag kan sluta på dagen med politiken om jag vill och gå till det arbete som jag är tjänstledig från.
Stuprören i riksdagen är högst verkliga. Många gånger har jag förklarat exakt hur styrda vi är av riksdagens organisation. Det är inte friskt. Men det ställer krav på samarbete hos ledamöterna och just i miljöfrågorna tycker jag det funkar fint.
Lena Asplund i skatteutskottet kan miljöskatter, Lars Hjälmered från utbildningsutskottet kan miljöforskning, Björn Hamilton från Näringsutskottet kan energi och klimatfrågorna. Anna Kinberg Batra kan lätt prata EU och miljö. Även sakfrågor kan generera samarbeten, Hans Wallmark och jag har samarbetat om kyrkans skogsavsättningar och kanelbulledirektivet, Maria Plass och jag samarbetar om näringspolitik för fiskare.
Andra ledamöter hör av sig och vill att jag ska träffa uppfinnare, företagare och forskare som tagit kontakt med dem. Fler ledamöter hakar på mina artiklar. Många ser samarbetsmöjligheterna, till exempel moderaterna i Civilutskottet om Miljöprocessutredningen och moderaterna i Kulturutskottet som hörde av sig om klimat- och konsumtionsfrågorna i Kulturutredningen.
Så har vi tydligen inte jobbat förr. Det är svårare att visa exakt leverans när du jobbar genom andra. Och vissa vill behålla sina frågor själva. Där kan det bli problem.
Så till de mer konstruktiva förslagen i artikeln: Gärna färre ledamöter! Men då måste uppdraget förändras rejält. Gärna färre utskott! Och absolut smartare fördelning. De gröna näringarna borde hanteras av näringsutskottet och miljöfrågorna borde genomsyra allt arbete, som jag tidigare föreslagit.
2 kommentarer:
Proportionalitet är mest demokratiskt, det gör att de flesta kan hitta ett parti som representerar deras åsikter. Kompromisser kan leda till överenskommelser som håller längre.
Ett system som gynnar framväxten av två helt dominerande partier skapar stagnation. Det behövs nya partier som utmanar och håller de gamla på tårna. T.ex. mp som förde in miljödimensionen. Kanske kan sd tvinga fram en debatt om frågor som ingen idag vågar ta i. Även de som ogillar sd kan se ett värde i detta. Dummar de sig åker de ut den naturliga vägen.
Det är många hinder för småpartier redan idag: kostnader för organisation, valutskick, tryck av valsedlar, distribution, utestängning från debatter, för att inte tala om riksdagsspärr. Majoritetsval skulle bara försämra situationen.
Om man inte kan utkräva ett personligt ansvar så kan man utkräva det av partiet genom att rösta på ett annat. Då är det bra att ha fler än två att välja på.
Hej Erik! Du har rätt i att det blir andra utmaningar med ett sånt här system, jag är inte säker på att det bara gynnar stora partier. Mycket går säkert att förändra i vårt proportionella system, i Stockholm gjorde valkretsindelningen 2002 att fler röstade borgerligt men fler mandat gick till vänstern. Det är inte särskilt rättvist. Poängen är att nu har vi börjat prata om systemen i alla fall!
Skicka en kommentar