- Vi har åtgärder för alla våra mål. En miljöpolitik som funkar, säger Maud.
- Då måste vi ha nya mål. Som vi inte uppnår. En miljöpolitik som är visionär, säger Maria.
Och så är de osams. Det är verkligen två skilda synsätt som kolliderar.
Självklart vill Mp sätta bilden av att det behövs nya mål. Det måste skava för dem att vi uppnår det vi säger att vi ska göra. Det irriterar dem när vi levererar på miljöområdet.
Men de här nya målen de föreslår, där det saknas åtgärder för nio av tio ton, lyfter inte riktigt. Det är inte enkelt för Mp att förklara att saker kommer hända ändå. Dels för att de så tydligt drivit en vänsterpolitik där man låtsas att inget händer om det inte lagstiftas fram, beskattas, får bidrag eller förbjuds. Samtidigt räknar de med vad som i ekonomin kallas för dynamiska effekter. Dynamiska effekter är något som är bra, en positiv effekt som förstärker det som lagstiftaren ville, men de är omöjliga att förklara enkelt och därför sånt som vi i Nya Moderater inte riktigt gillar. Gamla Moderaterna har nämligen förlorat val dynamiska effekter förut.
Vi har en plan till 2020. En avstämning 2015. Och visioner till 2050 och 2100.
Mp blir mer och mer onödigt för väljaren. Tack vare sin höga svansföring i miljödebatten som mismatchas med brist på offensiv miljöpolitik i överenskommelsen med S och V är Maria Wetterstrand en avgående ledare för ett enfrågeparti som tappat sin fråga.
Journalisten Tonchi Percan som följt och skrivit en bok om Maria Wetterstrand backar upp henne och förklarar bråket med att det var tänkt så och att Maria Wetterstrand nu ska bli mer synlig i miljödebatten. Han skriver så här på Newsmill idag.
Jag har under några månader i våras hängt med Maria Wetterstrand. Hon har med stor skicklighet undvikit att gå i klinch mot sina kombattanter. Hon framstod alltid som den kloka och den ransonerande Maria. Därför ställde mig undrande när jag såg henne bråka med Maud Olofsson i Agendan igår. Jag kunde inte känna igen Wetterstrand.
(...)
Jag trodde att Maria Wettersrand gick i Maud Olofssons fälla, att hon tappade fattningen i går under duellen i Agenda. Men det är en strid som Miljöpartiet vill ha.
Visst vill Mp ha en strid. Den analysen delar jag. Men det är inte alls säkert att de vinner den. Engagemanget finns där, namnet på partiet finns där men åtgärderna finns faktiskt inte.
Väljarna börjar tröttna. Miljöfrågan i stort tappar fart. Debatten om de breda miljöfrågorna blir ibland mer som en auktion på klimatområdet eller en fight om det ska vara additionella pengar eller inte trots att vi för första gången nått enprocentsmålet i biståndsbudgeten, och det är ingen lek för väljaren att hänga med i procentrallyt.
Likheterna är stora när målet är detsamma, att rädda världen. Siffrorna skiljer något men metoderna skiljer rejält.
Realismen regerar. Även om ordet miljö tappar i viktighet i valrörelsen blir sakfrågorna viktigare än någonsin. Kollektivtrafiken, tågen, bensinskatten, elpriset, cykelbanorna, sophämtningen, lokal renhållning spelar roll. Precis som att rädda haven och fisken.
Och på varje område är våra förslag bättre än deras.
Svenskan ledarsida kommenterar och resonerar bra om tappet för miljöfrågan vad det gäller viktigaste frågan för att välja parti - och att de borgerliga partierna är gröna på ett mer realistiskt sätt än vänstersidan.
Nu när det har blivit skarpt läge i valrörelsen är det andra frågor – framför allt sysselsättning, sjukvård och skola – som uppfattas som vägvalsfrågor, där olika idéer står mot varandra och framtiden får olika karaktär beroende på vem som får framgång i valet. Vad gäller miljön tycks de flesta tycka att det blir ganska skapligt oavsett vem som får styra. En förbluffande stor andel av väljarna – 30 procent enligt Novus i våras – anser att MP har den bästa miljöpolitiken, men det betyder lyckligtvis inte att de kräver att denna miljöpolitik ska genomföras.
Alla partier bryr sig om miljön. Alliansens miljöpolitik funkar. Du behöver inte avlatsrösta längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar