Glömde ju skriva det läskigaste på hela stämman. Eller så har jag förträngt det.
De var otäcka mimare som smög omkring på fördrinken till stämmomiddagen på lördagen. De gjorde märkliga rörelser och grimaser. Det ska vara roligt men det är det inte. Inte alls.
En av dem skulle förbi mig men eftersom han inte fick säga något så petade han mig i sidan. Jag sprang åt andra hållet. Tack och lov för att Lars-Peter Swärdh räddade mig.
Allvarligt talat. Hur tänkte den som bokade mimare? "Här har vi ett rum fyllt av folk som inte har Sveriges vanligaste fobi: att prata inför andra. Ormar blir nog ingen hit men vi klämmer till med den tredje vanligaste."
Hu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar