I morse samlades vi för att ta en buss till Temeke youth center. Det drivs av UMATI. Tänket är att göra ett ungdomscenter så att fler ska våga söka hjälp och våga fråga.
Vi får ett strukturerat schema. Det börjar med signing of the guestbook. Det hände vid flygplatsen också, i VIP-rummet där vi träffade Walter första gången. Vicepresidenten för UMATI kommer också. Och fler från UMATI.
Sen får vi gå runt och se centret. Chefen för centret heter Golden Masika. Han förklarar historien och hur de arbetar. Vi träffar unga som informerar andra unga. De får frågor om kroppens förändringar i tonåren och HIV/ AIDS. Vi träffar små barn till tonårsmammor. Barnen går i skolan på centret. Bilder kommer senare.
Vi träffar tonårsmammorna som lär sig basic hotel management från en parant kvinna i turban och matchande klänning. Tonårsmammorna ser ut att vara mellan 12 och 15. Eller ibland yngre.
Golden visar datarummet, det fungerar inte nu men ska snart göra det. Hela centret är slitet och ligger i en del av staden Dar es Salam som också är sliten.
Till sist får vi se en dramashow som dramagruppen visat upp för de Tanzaniska parlamentarikerna. Vilken lobbying. Första numret är ett dansnummer. Vi blir oroliga och tror att vi borde förstå något symboliskt med danserna, vi har ju fått förhandsinfo om vad pjäsen kommer att handla om. Men det visar sig vara uppvärmingen.
Sen börjar pjäsen. Golden simultantolkar till oss som sitter bredvid men det är inte ofta det behövs - skådespelarna är så bra. Det är sång och dans. Det är tydligt. En flicka blir gravid, hon kastas ur skolan. Sån är faktiskt lagen - men en förändring påstås vara på gång. Hennes far kastar ut henne efter att ha skällt ut hennes syster och mamma som inte förklarat hur man undviker att bli gravid. Den som gjort barnet tillsammans med henne vägrar kännas vid henne. Till slut hamnar hon hos UMATI. Den enda som tar hand om henne. Men där får hon gå klart skolan och lära sig ett yrke.
Pjäsen är stark. Jag tjuvtittar på flickorna som sitter på muren snett ovanför mig. De har varit med om just det som pjäsen handlar om. De ser ut att vara nöjda med tolkningen och skrattar åt den klumpige pappan. De gillar dansnumren. Bandet bakom är otroligt duktiga.
Vi hinner inte med allt på schemat från Temeke. För att det stora schemat RFSU gjort för veckan ska hålla åker vi till svenska ambassaden och pratar om hur vi samarbetar och vad som är på gång. Strömmen går två gånger medan vi är där. Det är energibrist.
Sen åker vi vidare till ett tanzaniskat bb. Muhumbili hospital. Vi träffar ledande personer.
- Så bra att ni är så unga säger ordföranden i AGOT, gynekologernas förening, till mig när vi går mot sjukhuset. Det visar att ni inte har korruption i ert land. Här är det så mycket korruption.
Vi kommer in i sjukhuset, maternity ward. Det är trångt, sängarna står i långa rader i en sal. I det inre rummet ligger kvinnor och nyfödda på sängar och madrasser. Det är blandat, de som ska föda, de som fött och de som fött med komplikationer. Det finns ett annat rum för kejsarsnitt och operationer.
Vi leds upp för trapporna. Där finns neonatlavården. Det består av ett rum som är jättevarmt.
- Det fungerar som kuvös, förklarar läkaren.
Där inne sitter kvinnor klädda i vackra tryckta bomullskläder med små bebisar i famnen och ammar, en del försöker amma ned i små plastmuggar. Barnen har svårt att äta. De mår inte bra. Några skriker. Små, små bebisar ligger i plastsängar längs väggarna. Några är nakna, några har små lakan. En kvinna vid dörren försöker amma en liten pojke, hans ögon är förbundna med bandage. Han kvider när den lite svalare luften kommer in. En sjukskötare kastar en bit lakan till mamman som lägger det över barnet.
Barnen föds tidigt eftersom mammorna är undernärda och infektionerna påverkar också. Mammorna mår inte heller bra. De ser på oss när vi kommer in och jag vet inte hur jag ska reagera - vi invaderar deras privatliv. Jag försöker att inte vara ivägen. Vi går in i rummet och sen ut igen. Men läkarna verkar ta det naturligt. De pratar och förklarar.
Mammorna blir tillsagda att gå upp från sin sjuksäng till kuvösrummet var tredje timme och amma. Men barnen i rummet skriker. En liten, liten bebis har kräkts och ligger och andas i korta, grunda andetag.
Inne i det trånga varma rummet finns ett till rum. Där är det ännu varmare. Där ligger de barn som är ännu mer illa ute. Mammor står och håller i dem eller bara vakar över dem. Det är otroligt varmt. Jag går inte in dit. Tänk om något av barnen får en infektion av mina europabaciller.
De barn som väger under ett kilo har små chanser till överlevnad. De som är lite större klarar sig bättre men många dör.
Sen åker vi buss till UMATIS mottagning bredvid maternity ward. Men jag har mest bebisbilder från neonatalmottagningen i huvudet. De visar oss runt. Vi frågar om hur de arbetar och de förklarar. De har inte heller så enkelt och de arbetar med att förebygga graviditeter.
Vi kommer hem till hotellet. Är slut. Jag tillbringar en och en halv timme med att försöka koppla upp mig. Det finns så mycket jag vill skriva. Det fungerar inte och jag vill kasta datorn i väggen.
* * *
Senare på kvällen åker vi till en etiopisk resturang och äter etiopisk mat - som en surdegspannkaka med olika röror. Godare än det låter. Jag och Gunvor G Ericsson delar på en vegetarisk variant. Fast vegetariskt är för en gångs skull det normala - i menyn får de andra välja på "non-vegetarian dishes".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar