”I can’t even afford to think about it!”

Det är inte enkelt att träffa parlamentariker. Motsvarigheten till riksmötet pågår och parlamentet ligger i Dodoma. Men tre personer träffar oss, Omar Bati Aban och en man som jag inte hinner uppfatta namnet på men han är doktor och har arbetat åt gamla presidenten och varit statssekreterare inom hälsoministeriet. Dessutom Susan A. J. Lyimo från oppositionen, CHADEMA.

Först är det ett kort tal från Omar. Det avslutas med:
- Vi är fattiga i våra fickor men rika i våra hjärtan och sinnen.

Tanzania har 36 miljoner invånare, 100 stora sjukhus och fem specialistsjukhus. De har budgetproblem men vill sänka mödradödligheten.

I parlamentet finns en grupp som arbetar med HIV/AIDS-frågorna och medlemmarna kommer från alla partier. Sju procent av alla tanzanier är smittade av HIV/AIDS.
-Nittiotre procent är säkra just nu. Men förebyggandet är så viktigt, förklarar doktorn.

Sjukvården delas upp, alla kan inte få allt.
- This way we get equity, we can not afford equality.
Det kan ungefär översättas med “på det här sättet får vi jämvikt men vi har inte råd med jämställdhet.”

De förklarar att utbildning och information är viktigast.

Vi ställer frågor om lagliga aborter, som kan utföras när det är fara för kvinnans liv och får veta att det krävs tre läkare för att bedöma att faran för kvinnans liv verkligen föreligger. Frågan är hur många i Tanzania som ens träffar en läkare under sin livstid.
- If people are educated they don’t get pregnant, säger doktorn.
Utbildning handlar också om ekonomisk och social status och att kvinnor ska kunna fatta sina egna beslut.

Hans ställer samma fråga som till hälsoministeriet om homosexualitet. Parlamentarikerna blir lite stressade och doktorn börjar till och med att fnissa.
- We don’t have it. I can’t even afford to THINK about it!
Han förklarar att det är en minoritet som är homosexuella och om unga människor blir det så beror det på inspiration från “blue movies” på tv. Och om mer än 51 procent av befolkningen är homosexuella ska lagstiftningen ändras.

Efteråt är det lite mingel med nötter och dricka. Doktorn frågar mig om jag inte är ung för att vara parlamentariker. Jag förklarar att vi har många olika representanter för mitt parti och jag berättar om min bakgrund. Han berättar att han har en dotter som bor utomlands och som är jurist. Jag säger att han måste vara stolt och det är han.

Vi åker hem och byter om inför kvällens mottagning.