onsdag 7 februari 2007

Ngezi forest

Joseph förklarar att vi bara ska anmäla till hotellet att vi är här och checka in sen. Först ska vi se ett reservat, det är inte långt, det är på vägen. Vi får ett rum att lägga bagaget i och några hinner gå på toaletten. Vi är alla så svettiga.

I bussen pratar jag med Phillip. Han är väldigt engagerad. Han arbetar med unga människor. Jag ber honom att lära mig lite mer swahili än karibou (välkommen), jambo (hej) och asante (tack). Det är inte så enkelt och snart är ungefär fem personer engagerade i detta. Mitt uttal är tydligen ok. Det är inte helt enkelt och sen kommer grammatiken in.
- Du lär dig på en månad, säger Phillip övertygat. Du måste bara bo här i 30 dagar.

Sen pratar vi om olika saker. Bredvid mig sitter en ung kvinna med slöja som arbetar som utbildare och som inte talar engelska, säger hon på engelska. Men jag tvångspratar. Hon har humor. Sen undrar hon om jag har en bror. Jag berättar om min lillebror som är större än jag. Det är jätteroligt tycker hon och skrattar. Sen stirrar Phillip på mina händer och frågar om jag är gift. Jag svarar nej. Han undrar om jag vill gifta mig. Är jag fri? Jag frågar tillbaka om inte han är gift men han letar och vill gärna ha en fru från Sverige.

Jag förklarar att jag har en pojkvän och visar en bild i mobiltelefonen. Då vill fler titta på bilden och det blir godkänt. Jag visar bild av Irma, ett av de två vackra och begåvade barn som jag är faster till och nu vill bakre raden se igen och tar telefonen och blir imponerade.
För att komma ur diskussionen om giftermål som tagit en lite stressande väg pratar vi istället om var vi är någonstans. Det är lite oklart men sen kommer vi i de tre första raderna i bussen och de som sitter på golvet tillsammans fram till var vi är. Om det var ordet by på swahili eller namnet på byn vet jag inte.

Vi är 29 personer i bussen. Det finns ungefär 14 säten.

Efter mer än en timme i bussen på vägar som skumpar kommer vi fram till den stora skogen. Där står resten av tjänstemännen. Vi håller ett tal. Först departementschefen, sen hans kollega som blir lite avbruten av en liten apa som kastar ned någon frukt eller nöt ur en träd. Vi tycker såklart att det är spännande och lite exotiskt.
- Its just a common monkey, säger mannen.
- They are not common in Sweden, förklarar jag.
Och sen är det min tur. Jag förklarar vilka vi är, att vi representerar fem partier tackar för att de tagit sig tid att göra ett sånt här gediget program. Vi applåderar alla åt varandra. Sen går vi in i skogen.

Jag pratar med en av tjänstemännen som är lång, med en hatt och ser lite arabisk ut. som säger att det inte finns några farliga djur där. Hoppas att han har rätt. Han har jobbat två år i Norge.

När vi kommit ut ur skogen kommer två pick uper. Jag, Christian och Daniel från RFSU blir inbjudna till en pickup av Rachid och Joseph. Vi hoppar in i baksätet. Det är överdraget med plast. Det är varmt. Vi har gett upp – vi är bara så svettiga. På flaket ligger en korg med fiskar och några fiskar ligger i hög på ett blad. Joseph, killen som filmar allt från UMATI och några till hoppar upp på flaket. Det doftar fisk i bilen. Mannen som sätter sig fram är den som talat, eftersom jag är talesperson för gruppen just nu så följer han med oss. Han förklarar hur de arbetar med utveckling av miljön och att koppla på småföretagandet för att skapa långsiktighet. Det handlar om kunskaper och utbildning. Låter som gammal hederlig moderat miljöpolitik.

Vi reser igenom skogen på en väg fylld av hål men det är otroligt vackert. Målet är en strand som ligger uppe på norra änden. Vi passerar ett gummiplantage, massor av gummiträd med små skålar fastspända. Skålarna töms två gånger om dagen och sen kommer någon och gör en ny skåra så att gummisaften kan rinna ut.

Gummiplantagen är resultatet av ett misstag – en direktör för skogs- eller jordbruksdepartementet hade blivit tillsagd att odla i det området men hade trott att det var skogen som menades. Namnet är detsamma. De lokala protesterade och skogen är bättre skyddad nu. Gummiutvinningen sker av ett privat företag och ett av villkoren är att byarna runt omkring ska få arbete. Det är inte enkelt att få pengarna att räcka när man är bonde. Därför arbetar skogstyrelsen på att hitta andra arbeten som kompletterar, man utbildar kvinnor och flickor och stoppar tjuvavverkning.

Byarna har också honungsproduktion som alternativ försörjning. Enorma bikupor hänger i träden, det ser ut i disneyfilmerna.
- Kvaliteten är så bra eftersom vi har våra kryddnejliketräd, förklarar han för oss. Kryddnejlika är en stor exportprodukt. De är enorma runda träd som växer över hela Pemba.

Skogen är så vacker. Träden i mitten är enorma. Lianer hänger ned. Olika palmsorter trängs med varandra. Men det är en urskog så de höga träden blockerar solljuset och det skulle nog fungera att gå. Om man har bättre skor.

Framför oss kör poliseskorten som följt med sen vi lämnade flygplatsen, två personer på en motorcykel som viftar åt andra bilar att köra åt sidan.
Stranden ser overklig ut, det är vit sand, tidvattnet är högt och små tvättsvampar och andra sjögräs och jättestora frön har flytit iland. Hit borde många turister vilja komma och nu är frågan om det ska byggas ecohotell eller inte.

Vi pratar och diskuterar och blir avtackade igen. Och vi tackar igen. Sen åker vi hem i väldigt full buss på mörka krokiga och guppiga vägar. De byggnader som är syns bäst längs vägen är moskéerna med sina lysrör.

Inga kommentarer: