Trainspotting

Igår eftermiddag var jag på min farmors syster Sonjas begravning. Sonja var som en extrafarmor till mig när jag var liten, systrarna var lika men ändå olika. Sonja var mer konstnärlig medan min farmor är praktisk.

Sonja var sjuk mot slutet men vi kommer att sakna henne.

När inlandsbanan kopplades ihop 1932 stod Sonja uppe på podiet tillsammans med några till flickor och det finns på film. Min praktiska farmor ville inte vara med och lämna blommor så hon finns inte på film.

Deras pappa var rallare, stenarbetare och arbetade med inlandsbanan. Men också med muren utanför Saltsjöbadens Grand Hotel.

När jag kommer hem så ringer telefonen. Det är ekot.
- Stör jag? undrar journalisten Olof Sjölander.
- Jag kommer just från en begravning, vad gäller det?
Han vill göra en intervju och frågar om jag finns i riksdagen. Men vi tar det på telefon. Han vill veta vad jag tycker om Fredriks uttalande om att vi inte satsar massivt på tåg just nu i den här budgeten. Klart att det är rätt, en jättestor infrastruktursatsning är inte enkel och inte billig. Men Sveriges största nöt att knäcka är just transporterna som måste bli mer kolsnåla.

Jag förklarar att beredningen just är en beredning som tagit fram många förslag, som alla måste vägas mot varandra. Vi har inte kunnat göra kostnads- och effektanalyser. Jag är moderat och vill att skattepengar ska användas så effektivt som möjligt. Han frågar mycket om järnvägssatsningen och jag förklarar att det är ett förslag och det ger effekt fram till 2050 och att det ska vara klart till 2020 är optimistiskt. Men huvudlinjen är att styrmedel ska vara breda och likformiga. Och sen finns en stark politisk enigheten om att tåg är bra.
- Vi har en politisk situation där alla partier gillar tåg, förklarar jag.
- Gillar du tåg?
- Ja, jag gillar tåg, svarar jag och tänker på min familj. En del av svensk tåghistoria.

Vi avslutar intervjun när Olof Sjölander säger att han är nöjd. Då har jag svarat på ungefär samma fråga många gånger. Vi får se vad det blir av det här.