Nationalekonomer i grupp

Måste berätta om det här seminariet hos Svenskt Näringsliv.

Det är fullsatt och nationalekonomtätt på mötet. En enkel handuppräckning visar att ungefär hälften i publiken är nationalekonomer. Själva rapporten är nationalekonomi för en global klimatpolitik med få svenska lösningar men mer global inriktning. Men utan en global överenskommelse blir det svårt att komma framåt utan nationell politik. Ett gäng statsvetare landar nog annorlunda. Jag får känslan av att många tycker att politik är ineffektivt, och ineffektivitet är det fulaste som finns för nationalekonomer.

En hel del referenser till Klimatberedningen dyker upp och jag anar att den enda som läst hela boken är jag. För det framkommer inte att det viktigaste, att huvudprincipen är breda, likformiga styrmedel som helst är internationellt anpassade. McKinsey-rapporten om kostnader kommer upp. I den finns inte kostnader för information och transaktionskostnader med. Coase skulle blivit ledsen.

Cecilia Garme modererar och frågor om siffrorna och hur vi kom fram till dem. Jag förklarar att Alliansen ville koppla siffran till ett åtagande inom EU för en sänkning på 30 procent. Men inga siffror kommer stämma och vi vet inte resultatet av Köpenhamnsmötet ännu. Den stora skillnaden mellan höger och vänster är synen på om det är en global fråga eller inte och att nu sitter departementen och räknar på kostnader och effekter - det hade vi i beredningen varken tid eller resurser till. Och det står tydligt.

Cecilia är stenhård mot Alexander från socialdemokraterna som hellre vill prata om teknisk utveckling och Tekniska verken i Linköping än siffran 40 procent som hans partikamrater levererat.

Fler bra frågor dyker upp från människor i publiken, en handlar om politiken och om Sverige kommer visa politisk enighet inför Köpenhamnsmötet.
- Nej, svarar jag. Det är en allför stor fråga och jag tror att det kommer gå politik i det här. Jag är ledsen att behöva säga det, men det är vår politiska verklighet.

Efteråt känner jag mig cynisk men det hade varit värre att inte tala sanning.

Och sen precis i slutet bråkade jag med Stefan Fölster. Men det var en formfråga, jag är så trött på att bli avbruten.
- Nu är det min tur att prata och jag avbröt inte dig, muttrar jag.
När alla fått säga sina saker visar det sig att Stefan ska avsluta det hela.
- Äh fan, svär jag. Men han är gentlemannamässig och håller sig till avslutningen även om han gärna ville säga mer.