onsdagen den 28:e februari 2007

Fördomsfullt

I går på utskottsmötet anmälde vi oss inför klimatdebatten den 14 mars.

- Jag vill ha åtta minuter, sa jag. Det skrevs upp av kansliet.

Anders Ygeman (s) som är ordförande i utskottet går igenom de olika partierna. Sen tittar han mot Ola, Jeppe och Bengt-Anders.
- Men moderaterna då? Vem pratar för er.
- Det gör ju jag, säger jag.
- Äh. Oj. Du är för trevlig. Jag glömmer att du är moderat, försvarar sig Anders.

Kgl hovleverantör


Det blir en bra dag när kakbilen står utanför kontoret. Garanterat fritt från fullkorn.

Sen mötte jag min riksdagskollega Jan-Ewert Rådström.
- En ny dag, nya möjligheter!
Han strålade som en sol men så är han från Värlmand också.

måndagen den 26:e februari 2007

Annonsformulering - igen

Ansvarig utgivare för världen idag, Ruben Agnarson har svarat både snabbt, artigt och trevligt på min fråga om tidningens annonsetik.

I korthet: Inställningen är att det krävs mycket innan tidningen går in och cencurerar en annons. Det sker om någon bryter mot marknadsföringslagen eller har uppenbart destruktiva budskap.

Kombinationen av uppmaningen att skicka in en gåva för att få en böneduk tillsammans med "starka och anonyma exempel på helande" är olycklig. Det hade också varit bra om kostnaden hade varit tydligt angiven.

Ragnar förklarar att tidningen var en reklambilaga från en organisation som leds av pastorn i pingstförsamlingen i Sölvesborg. "Det skall också sägas att bön för sjuka förekommer i de flesta kristna sammanhang."

Bedömningen i efterskott är att de skulle ha diskuterat med annonsören om ett förtydligande av de aktuella formuleringarna.

Och så tackar han artigt igen för påpekandet.

Ett bra svar. Men fortfarande är "de starka och anonyma exemplen på helande" så galet mycket svårare att hantera etiskt än den obestämda kostnaden för böneduken.

Nationalekonomer spekulerar

I morse var jag på P1 och diskuterade system för handel med individuella utsläppsrätter. Intressant.

Grunden för diskussionen var en rapport från Center for Sustianable Energy i Storbritannien. Det är en rapport som är skriven av nationalekonomer. Det är extremt tydligt. De tycker inte att människors uppfattning är något annat än ett hinder som ska hanteras. Politisk acceptans är också något som ska genomföras i femårsplanen.

Jag vill inte vara en gammal surpolitiker som säger nej när det dyker upp nya sätt att tänka. Politiskt så är det intressant att lösa problem på individnivå. Vi moderater gillar ju individer, marknadsekonomi, frihet och ansvar.

Förslagen som presenteras är mer planekonomiska, lite som någon typ av ransonering samtidigt som de föreslår ett nytt system för handel som liknar införandet av en ny valuta. Plus en rejäl övervakning. Men de mänskliga rättigheterna rundas bara med ett par ord i rapporten.

Själva fördelningen är en stor fråga som inte ännu är löst. Miljöpartiets Per Bolund var inne på en rent matematisk uppdelning, landets kvot delat med antalet personer. Men så enkelt är det ju inte. Det blir jämlikt men inte jämställt. Hur räknas kvoten för barn, gamla och sjuka? Tar vi hänsyn till geografin och sociala faktorer? Hur tar vi hänsyn till människors verkliga livssituation?

Ett exempel: en barnfamilj i Övertorneå i ett gammalt hus måste både isolera huset, sätta in bergvärme, byta till treglasfönster, köpa ny bensinsnål miljöbil, handla närodlat hela året och för övrigt sluta köra runt så mycket - kollektivtrafik är det som gäller. Och en charterresa till Kanarieholmarna är bara att glömma. Det går inte in i kvoten. Och allt de gör blir övervakat och registrerat. Det blir någonslags miljöchockterapi. Och som vanligt drabbas alla som lever på marginalen. Rapporten tar upp begreppet "fuel poverty", bränslefattigdom för att beskriva det utanförskapet.

I diskussionen i morse hann vi inte så långt som till hur ett sanktionssystem skulle se ut. Vad gör vi med alla som lever över sina politiskt satta kvoter? Den frågan och frågan om vem som betalar systemen tas inte upp.

Det är bra att nya förslag kommer upp men jag tror på frivillighet och inte stora, stora system. Det sägs att brittiska miljöministern gillar idén. Det här blir spännande att följa.

Läs gärna rapporten. Den är har en intressant vinkling men är väldigt nationalekonomisk. Språket är lite torrt brittiskt men kryddas bland annat av ett citat från ärkebiskopen av Canterbury. Det händer inte så ofta i de svenska utredningarna.

Politikerblogg

Politikerbloggen har som vanligt koll och skriver om mitt förra inlägg. Tack för det.

Har faktiskt mailat till annonsavdelningen på Världen idag och frågat samma sak. Ser fram emot svar.

fredagen den 23:e februari 2007

Annonsetik

Tidningen världen idag är en ständig källa till förvåning. I ett av veckans nummer hade de en annonsbilaga på glättigt papper från PTL Ministries. Hemsidan har naturligtvis en kollektbox online. De har också en webbshop där kan du köpa predikningar och böcker, främst från pastorn Tommy Lilja. Det är helt ok, människor får lägga sina pengar på vad de vill.

Tillbaka till annonsbilagan, den kallas "PTL magazine" och ser ut som en tidning.

Första sidan, på ledarplats, har ett erbjudande om bönedukar. Här börjar det bli tveksamt. Riktigt tveksamt. De har lagt in citat som ska vara verkliga:

"Varmaste tack för böneduk och förböner. Hudcancern på min högra kind är borta!

"Fått böneduk. Fullständigt helad från blodpropp på synnerven."

Allvarligt talat. Hudcancer. Blodpropp. Det är allvarliga sjukdomar. Det här är inte ok.

Det finns inga fasta priser för försäljningen av de här bönedukarna. Spekulanterna ska skriva ned sina besvär och lägga med "en liten gåva" som täcker "kostnader för böneduk, porto och brev".

Kanske klarar det sig enligt marknadsföringslagen. Men hur står det till med annonsetiken hos Världen idag egentligen?

Krypskytte

I morse var det möte med EU-nämnden.

Anders Borg var där och han drar så mycket folk att vi flyttat mötet från den vanliga sessionssalen till Skandiasalen.

Mötet öppnades och sen berättar vår ordförande Björn Hamilton att vi ska få någon slags film för det stora fönstret som vetter mot slottet. Nu är det förtäckt med vita gardiner.
- Det är för att de inte ska skjuta oss, förklarar Björn.
- Men vi röstade ju för monarkin igår, säger Karl Sigfrid tyst.

Själv har jag svårt att låta bli att titta ut genom den lilla glipan mellan väggen och gardinen.

torsdagen den 22:e februari 2007

Färdigdebatterat för idag

Det tog tid med debatterna idag. Konstitutionsutskottet pratade om motioner om både Kungen och EU. Det tog fram till en kvart innan voteringen.

Nu, lite innan halv åtta är vi klara med våra två betänkanden från utskottet.

Det gick hyfsat men jag glömde säga "Herr talman" när jag fick repliker. Illa, men jag lär mig. Han såg inte arg ut i allafall.

Av någon anledning försökte Ronny Ohlander från (s) få in Arbetslivsinstitutets nedläggning i livsmedelssäkerhetsdiskussionen. Det betyder nog att de inte hade något annat att säga.

Och så hade han en lång utläggning om kor. Som svar på att jag inte tycker att (s) ska oroa sig för alliansen. Jag hade ju sagt ordet moderat i debatten, det högg (s) på. Jag förklarade att det inte var någon ko på isen för alliansen. Men det tog Ronny lite väl regionalpolitiskt och berättade att korna i Skåne sjunker. Märkligt.

Några bevingade ord:

Erik A. Eriksson: -"Vi har ju inte Djingis Kahn till miljöminister!"

Carina Ohlsson, om förbudet mot bly i ammunition: -"Vi måste skjuta på det."

Plastkassarna

Jag har jobbat i handeln både med Svensk handel och ICA. Frågan om plastkassar dyker upp varje år när sommarvikarierna tillträder på olika tidningar.

- Visst tjänar ni pengar på plastkassarna? säger en andlös reporter som anar ett scoop.
- Ja, det gör vi.
- Men är inte det fel?
- Nej, det är inte fel att tjäna pengar på produkter som vi säljer. Om vi inte tar betalt går det åt många fler kassar och det är dåligt ur miljösynpunkt. Dessutom återanvänder många sina kassar. Vi säljer också miljökassar och det går fint att ta med sig en korg eller väska.
- Men ni tjänar ju ändå pengar på kassarna, säger reportern som uppenbarligen inte tror att handel är särskilt bra. Tjäna pengar måste ju i alla fall vara lite fult tänker reportern rebelliskt.

Och så fortsätter det ett par varv. Det här var en kortversion, det tar ofta längre tid och frågorna är mer inlindade eller ibland mer aggressiva.

Nu sprider sig beteendet att ta betalt för kassarna. Och det är ett företag som använder sin svenskhet som marknadsföring som går i bräschen i USA.

IKEA börjar nu ta betalt för kassarna i sina amerikanska butiker. Allt för att bygga på miljötrenden.

Snyggt och smart.

onsdagen den 21:e februari 2007

Ingen indieschlager

Janne tipsar om att Moz inte ställer upp i brittiska schlagerfestivalen.

Det kunde ha blivit kosmiskt.

Janne trodde aldrig riktigt på ryktena. Men jag hoppades.

I hate to say he told me so.

Kreationism

Det finns människor som inte tror på evolution. De skickar post till mig.

För det första tipsar världen idags sida för unga som då kallas: Ung, om sundsvallsbandet Skyplugged som numera finns på myspace. Där kan du bland annat höra låten "Ain't got no monkey in my family".

För det andra kom ett jättetungt paket som levererats av DHL från Tyskland. Det var en bok. Atlas of creation, från en författare som kallas Harun Yahya men som verkar heta Adnan Oktar. Den pryds av bilder som ändras när du tittar från ett annat håll. Förstasidan visar en häst som springer och sen blir ett fossil, en kolibri som fladdrar och sen blir fossil och några andra djur som också rör sig och blir till fossiler.

Det är en tjock, tung och dyr bok. Den har ungefär 800 sidor.

Slutsatsen är att Gud skapade universum och allt levande. Fossiler är bevis på Guds skapelse. Den har ett helt kapitel till om evolutionsteorins kollaps.

Sen skriver han att Darwinismen och materialismen är roten till terrorism. Och sen att Darwinismen och kommunismen lett till en "bloody alliance". Hitler och fascismen dyker upp också. Däremot är Islam lösningen på terrorismen.

Sen kommer argument mot evolution och några exempel som författaren anser skulle finnas om människor utvecklades evolutionärt. Till exempel en skalle med ögon i nacken och ett skelett med sex armar, fyra ben och ett par till armar som utgår från knäna.

På försättsbladet finns en cd i blå förpackning med guldtext med men jag vågar inte stoppa in den i min dator.

Den här boken är bara volym ett. Jag undrar om vi kommer få fler.

Hade det kommit en tredje sak om kreationism hade det kvalificerat sig som en trend. Nu är det bara två tillfälligheter.

Efter debatt


Är nu på hotellrummet i morgon Umeå. Temat är bio och jag har affischen från 2001: a space odyssey på väggen. Hurra! En sån kvalitetsrymdfilm.

Det blev en del argument nu efter själva tvprogrammet. Hade jag varit lite chef på SVT hade jag bjudit deltagarna på ett par glas vin och sen sänt diskussionen via webbkamera.

Nu blev det spontan nedvarvning med nästan alla deltagare. Ett glas vin vi själva betalade. Men diskussionerna kom igång. Har pratat Second life med Fjellis och Olle Wästberg. Nattisdiskussionen var mest animerad. Den pågick nu när jag lämnade.

Jag lär mig saker varje dag. Bland annat att ava betyder avatar och att 1000 linden-$ är 27 kronor.

tisdagen den 20:e februari 2007

Hetsig helg. Och vecka.

Mitt liv i korthet nu.
Fredag: Som sagt, stämmoordförande för MUF-stämman.

Som bonus blev jag utsedd till hedersmedlem i MUF Stockholm! Stort tack. Igen. Är så stolt.

Blir så glad över att se duktiga människor komma upp och prata. Trevligt att träffa så begåvade människor som exempelvis Linda Norberg.

Lördag: pratar producentansvar för moderaterna i staden och länet. Hade passet efter lunch men det var bra fart på alla. Många goda idéer.

Är lite extra stolt över Adelie som skrivit sin första motion till stämman, försvarat den och dessutom blivit invald i ds.

Söndag: Lite lugnt. Hurra. Fikar hos föräldrarna.

Måndag: Jag praoar på Skånebänken och åker till Helsingborg på studiebesök hos IKEA och sen ICAs stora lager (DE för alla i branschen). Och sen fika hos det fantastiska kommunalrådet Peter Danielsson som verkligen har visioner. Heja Helsingborg!

Fick till och med följa med Ann-Charlotte Johnsson Hammar hem en sväng.

Tisdag: Utskottsmöte på förmiddagen och nu är jag på väg till Umeå och SVT. Argument vill prata transfetter. Inte för att det finns med på hemsidan men jag ska diskutera med Gunvor och Livsmedelsverket. Fast jag och verket är på samma sida. Tror jag.

fredagen den 16:e februari 2007

Federley vann


Är ordförande för MUF Stockholms stämma. Mycket hedrande. Nyss delades frihetspriset ut.

För första gången vann en centerpartist. Grattis Frederik! Allianskänsla!

torsdagen den 15:e februari 2007

Riksdagsrekord

Idag efter voteringen har alla kvinnor som är riksdagsledamöter fotograferats i en stor grupp med talmannen i centrum. Lite bisarrt men det handlar om att visa att Sverige är jämställt.

Det var inte ett problem att hamna bakom Mona Sahlin på fotot. Hon är inte så lång. Men jag har rekordet, är uppenbarligen längst av kvinnorna i riksdagen!


Är så nöjd med det. Tack pappan för generna.

Moderaterna regerar i höjden, vi har också riksdagens längsta man. Anders.

Missionär, rumsfördelning och kräfthatt


Nu kommer snart de sista inläggen från Tanzania. Lite sent men det har varit en snärjig vecka.

Fredag, sista arbetsdagen. Upp tidigt. Flyger till Arusha. Planet är lite större än det till Pemba. Jag hamnar bredvid Antoinette från Rwanda. Det är första gången hon flyger. Jag säger att det kommer att gå fint. Hon undrar om jag är missionär. Det är första gången jag fått den frågan.

Vid incheckningen på hotellet får jag och Hans dela rum. Jag frågar igen om vi verkligen har samma rumsnummer, det är faktiskt inte ok. Inget personligt såklart.
- This is totally inappropriate, säger Julia.

Men det visar sig att Hans får ett eget rum men Christian Holm och jag får varsin liten stuga, inget rum. Det muttras lite. Men senare på kvällen är det inte lika kul med en stuga i naturen. Det blir verkligen mörkt på kvällarna, stugorna ligger lite avskilt, det är många fönster där galna yxmördare kan stå och titta in. Jag blir inte lugnare av vad jag hittar på nattygsbordet, ett larm med tryckknapp som går direkt till vaktföretaget. Och det är mycket fler små djur och skalbaggar i stugorna än i rummen. Två geckoödlor bor bakom spegeln. Erika som är en god människa sover över i min lilla stuga.

Tillbaka till dagen.

Vi träffar John Simbamwaka från UMATI, han lunchar med oss. Hans efternamn betyder Lejonår. Vi berättar att svenska namn ofta handlar om naturen. Namndiskussionen kommer igång. Annika Qarlsson ändrade sin gamla Karlssonstavning till ett mer exotiskt Q och har nu en familj med ett unikt namn.

Hon berättar om en man hon känt som heter Hummerhielm. Det är adligt. Han var svinbonde. Och just då blir namnet så fruktansvärt roligt. Jag ser framför mig den röda hjälmen med klor och allt, stolt balanserande på huvudet. Som Front-de-Bouef i Ivanhoe, fast med en stor hummer.
- Hummer är faktiskt svart, säger Annika. Det hjälper inte, det är fortfarande roligt. Vi är trötta nu.

Ungefär femtio personer i Sverige heter Hummerhielm med lite olika stavning enligt eniro. Hade han varit lite mer folklig hade han hetat Kräfthatt. Det är det ingen som heter enligt eniro. Fritt fram för den hugade.

Nu ska vi åka till Arumero på studiebesök nu. Vi ska se projektet YMEP, Young Men as Equal Partners.

tisdagen den 13:e februari 2007

Rättigheter


Här är bilden av rättigheterna från Temeke Youth center.


Jag tror att alla vi politiker tog foto på den.




I morgon är det blodtryckskoll & kärlek

Ligger efter i min posthög och min mailbox. Försöker läsa, radera och skriva och lägga viktiga saker i viktiga högar. Jag är ungefär halvvägs.

Har en hel dag kvar från Tanzania att rensa anteckningarna på så att det blir begripligt att läsa. Det kommer snart upp.

Men en del mail jag fått är skoj.

Helena Riviére skickar vidare en inbjudan till franskakurs på franska institutet. Den är författad på franska. Jag förstår inte ens hur jag ska anmäla till kursen. Jag måste alltså gå på kurs innan kursen.

I morgon på alla hjärtans dag kan man kolla blodtrycket. Den inbjudan kom för några dagar sen. Alldeles nyss kom en komplettering. ...om du upptäcker att du har högt blodtryck kan du kontakta (och så är det namn och kontaktuppgifter till två doktorer.) Dessutom inbjuds vi till att göra en hälsoprofilsbedömning.

Och på temat hjärta har Expressenartikeln lett till att flera ledamöter från olika partier - men bara alliansen - har flirtat med mig. Med kraft och kläm. Så jag reviderar uttalandet: flirtfaktorn i riksdagen ökar.

Mingel och samtal


På kvällen bjuds vi in till en mottagning på svenska ambassadörens residens. Det är mycket trevligt, rätt många människor och det blir en chans att påverka lite till.

Parlamentarikerna är där. Minou Fuglesang från Femina HIP är också där och jag sammanför henne med doktorn och hon gör naturligtvis succé. Han vill att hon ska komma till parlamentet och tala.

Det är en intressant kväll, vi träffar Torbjörn Pettersson från ambassaden igen. Han och jag har suttit i Miljö och hälsoskyddsnämnden i Stockholm ihop för länge sen. Den nämnden är verkligen med överallt, det är många som har passerat där.

Doktorn minglar på och bjuder in Annika Qarlsson till parlamentet för att tala.

Jag talar med chefen för medicinska universitetet. Susan från oppositionen känner honom. Han ser så ung ut men är 56 år gammal. Susan ser ut att vara ungefär lika gammal som jag men det visar sig att hon är 41.

Deborah Crowe från Rädda barnen är där och vi pratar om de unga mammorna.
- They are babies having babies. De är barn som får barn, säger hon.

Det har varit en lång dag och efter effektivt minglande åker vi hem. Imorgon går bussen till flygplatsen 06.00. Men vi sätter oss ändå och pratar en stund. Det är mycket att smälta.

”I can’t even afford to think about it!”

Det är inte enkelt att träffa parlamentariker. Motsvarigheten till riksmötet pågår och parlamentet ligger i Dodoma. Men tre personer träffar oss, Omar Bati Aban och en man som jag inte hinner uppfatta namnet på men han är doktor och har arbetat åt gamla presidenten och varit statssekreterare inom hälsoministeriet. Dessutom Susan A. J. Lyimo från oppositionen, CHADEMA.

Först är det ett kort tal från Omar. Det avslutas med:
- Vi är fattiga i våra fickor men rika i våra hjärtan och sinnen.

Tanzania har 36 miljoner invånare, 100 stora sjukhus och fem specialistsjukhus. De har budgetproblem men vill sänka mödradödligheten.

I parlamentet finns en grupp som arbetar med HIV/AIDS-frågorna och medlemmarna kommer från alla partier. Sju procent av alla tanzanier är smittade av HIV/AIDS.
-Nittiotre procent är säkra just nu. Men förebyggandet är så viktigt, förklarar doktorn.

Sjukvården delas upp, alla kan inte få allt.
- This way we get equity, we can not afford equality.
Det kan ungefär översättas med “på det här sättet får vi jämvikt men vi har inte råd med jämställdhet.”

De förklarar att utbildning och information är viktigast.

Vi ställer frågor om lagliga aborter, som kan utföras när det är fara för kvinnans liv och får veta att det krävs tre läkare för att bedöma att faran för kvinnans liv verkligen föreligger. Frågan är hur många i Tanzania som ens träffar en läkare under sin livstid.
- If people are educated they don’t get pregnant, säger doktorn.
Utbildning handlar också om ekonomisk och social status och att kvinnor ska kunna fatta sina egna beslut.

Hans ställer samma fråga som till hälsoministeriet om homosexualitet. Parlamentarikerna blir lite stressade och doktorn börjar till och med att fnissa.
- We don’t have it. I can’t even afford to THINK about it!
Han förklarar att det är en minoritet som är homosexuella och om unga människor blir det så beror det på inspiration från “blue movies” på tv. Och om mer än 51 procent av befolkningen är homosexuella ska lagstiftningen ändras.

Efteråt är det lite mingel med nötter och dricka. Doktorn frågar mig om jag inte är ung för att vara parlamentariker. Jag förklarar att vi har många olika representanter för mitt parti och jag berättar om min bakgrund. Han berättar att han har en dotter som bor utomlands och som är jurist. Jag säger att han måste vara stolt och det är han.

Vi åker hem och byter om inför kvällens mottagning.

”We are against it”

Vi träffar statssekreteraren på hälsoministeriet. Hälsoministern har tillsammans med boskapsministern rest till Arusha (dit ska vi sen) eftersom sjukdomen Rift valley fever har brutit ut där.

Först är det ”signing of the guestbook”.

Statssekreteraren förklarar sitt uppdrag och att ministeriet ansvarar för sjukhus och en del annat.
- Vi ansvarar för att skapa policys.
Hon betonar att det är viktigt med tillgänglighet, information och tjänster och allt detta finns i deras operativa plan.
- Vi har en ambitiös ”roadmap”.

Jag hade blivit mer imponerad om det inte var så att vi besökt sjukhuset innan det här mötet.

Christian Holm berömmer Tanzania för att de lagt till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i skolplanen och frågar hur det efterlevs. Svaret är att det fungerar bra och UMATI och andra gör ett bra jobb. Det civila samhället sköter information om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. RFSU:s systerorganisation UMATI sköter mycket av informationsarbetet, regeringen lämnar helt enkelt över ansvaret.

Vi leder in samtalet på aborter. Ingen tycker att abort är särskilt bra men alternativet är värre. Vi förklarar att information, kunskap och kondomer är viktigast i första hand men ofrivilliga graviditeter händer, också i Sverige. Är det något som diskuteras på departementet?
- Abort är olagligt här i landet. Men vi har ett program för ”post-abortion care”, blir svaret. Och ingen vill tillåta lagliga och säkra aborter i Tanzania.

- Vi har inte möjlighet att använda våra resurser till aborter. I Sverige har ni andra möjligheter, fortsätter statssekreteraren.

Det är första gången resursbrist används som argument. Vi hinner inte svara att det måste kräva mindres resurser med säkra och lagliga aborter än att försöka hjälpa de flickor som kommer in och behöver vård efter att ha genomgått en abort som utförts olagligt och osäkert. Dödligheten är hög. Fistula är vanligt. Och infektioner av olika slag.

- I vår situation finns inte möjlighet till säkra aborter på landsbygden. Det finns 10 500 byar men bara 4 000 har kliniker.

Veronica frågar hur statssekreteraren skulle ställa sig om det räcker med medicinska abort, om operation inte är nödvändig?
- You take a pill and it is gone?, frågar statssekreteraren misstroget. Hon funderar. Nej, vi rekommenderar mer kondomer.

Hans ställer en bra fråga om homosexualitet. Det är ett brott i Tanzania och bestraffas med 30 år i fängelse. Hans berättar om att vi besökt tidningen Fema och att de får in frågor om homosexualitet, är det någonting som åtminstone diskuteras?
- Good question!
En sekunds paus.
- We are against it.
Bra fråga. Vi är mot det. Hon förklarar att homosexualitet är en väldigt liten fråga och att de inte har några påtryckargrupper i de frågorna. Det kan bero på fängelsestraffet tänker jag. Men hon avslutar att säga att det inte är en fråga för dem just nu. Men tiden kommer.

Meet the press


Nu står presskonferens på schemat. Vi kommer in genom en bakväg, antagligen genom arkivet, delar av det syns bakom Christian på bilden. Vi samlas sen i ett rum och skriver i gästboken.
Gruppen har valt ut Veronika (s) och Christian (m) som politiska företrädare på presskonferensen. Båda sitter i utrikesutskottet. De sitter med Julia från RFSU och Walter från UMATI vid ett bord på ena sidan. Bordet är täckt av ett lila batiktyg med Afrikasiluetter och texten ”Afrika”. Vi andra sitter på rad vid sidan av. Walter håller i det hela. Allt sker på engelska.

Det är över trettio personer där. Men frågorna är få tills Walter låter någon fråga på swahili och sen tolkar. Nu blir det fart på frågorna. Veronica och Christian sköter sig fint. Walter bjuder in oss andra att prata.

Jag får möjlighet att prata om vad som är det viktigaste vi sett under resan. Och är vi inte lite väl unga för att vara parlamentariker. Alla kamerorna riktas åt mitt håll.
- Vi har många olika företrädare med olika erfarenheter i mitt parti. Själv har jag läst juridik, arbetat med det och nu senast var jag informationschef på det mest framgångsrika dagligvaruföretaget i Sverige. En av de viktigaste sakerna som jag sett under resan är det fantastiska arbete som Femina HIP gör. Att kommunicera om frågor som är så viktiga till unga människor på unga människors villkor är mycket imponerande. Och peer educaters gör ett fantastiskt jobb.

När vi går säger Erika.
- Det märks att du tror på det du säger. Du bara strålar.

Walter får många fler frågor om UMATI och verksamheten. När vi lämnar honom står han i ett hörn omgiven av journalister och kameror.

- Så här många journalister får man bara i Sverige om man har gjort bort sig rejält, säger Christian. Men å andra sidan har hans lokalradio och tidningar ringt honom flera gånger för att höra hur resan har varit. Det händer inte i Stockholm.

Lika viktigt som vägar

Nicola Jones, UNFPA – United Nations Population Fund, har bjudit in oss för att berätta om hennes arbete.

Först en beskrivning av Tanzania. Vi känner igen bilden. Det finns en stark ekonomisk tillväxt men alla berörs inte. Trettio av hushållen är fattiga. Femtiofem procent av befolkningen är under tjugo år. Bara en tredjedel av alla tjänster inom sjukvården är tillsatta, mödradödligheten är hög.

- En framgång är att fler går i skolan. Men det är ett problem att skolorna inte tillåter gravida elever. Nästan en fjärdedel av kvinnor mellan femton och nitton eller har varit gravida.

3 000 flickor blir varje år relegerade från grundskolan.

Nittio procent av resuserna för HIV/Aids kommer utifrån och det gör att hälsosystemet blir skevt.

Utbildningsfrågorna och människosynen är grunden för förändring.
- Tjugonio procent av alla kvinnor tycker att våld är berättigat om en kvinna inte vill ha sex med sin man, berättar Nicola.

UNFPA är med och finansierar regeringens hälsosektor sedan 2004. Men det är ett partnerskap med respekt för kultur och religion.

Förändringar sker inifrån, det fungerar inte att genomföra kraftiga förändringar utifrån, säger Nicola. Strömmen går men kommer tillbaka efter ett tag.
- Vi måste ta upp abort som en del av hälsovården. Vi måste börja med att kvinnor inte ska dö i barnsäng eller bli slagna.

Hon talar om empowerment, självständiga kvinnor med värde. Det handlar om utbildning och tillgänglighet.

- Utbildning i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är lika viktiga för ett land som att bygga vägar.

måndagen den 12:e februari 2007

M’Pemba


Vi åker alla in till staden Chake-chake för att äta lunch med district commissioner. Det är trevligt, han håller ett långt tal och tackar, Gunvor som är vår utvalda ledare tackar och vi får presenter från Pemba. En fin korg och en påse kryddnejlikor som är deras främsta export. Sen tar vi oss tillbaka till flygplatsen.

När vi väntar på planet pratar jag med doktor Abrahman. Han tycker att det är roligt att jag heter Sofia. Det är ett tanzaniskt namn. Han berättar om sin dotter som bor i London. Han är stolt över henne. Jag säger att det ska en pappa vara, min pappa är stolt över mig.
- Du är en dotter! Hos oss är en dotter allas dotter. Du är en dotter av Pemba nu. Det heter M’Pemba, du är från Pemba.

Jag blir glad. Sen vill han lämna mitt namn till sin dotter.
- Du fick mitt kort, allt står där, säger jag.
- Ja, men jag ser så dåligt. Doktor Abrahman ser så dåligt att han inte kan läsa ett visitkort. Men han arbetar som gynekolog och läkare.

Skolbesök


Nu bär det iväg till en skola. Det är nog det bästa på hela resan, vi får möjlighet att prata med eleverna. Vi börjar med att möblera om så att vi har två grupper, en med flickor och en med pojkar. Innan stod det rader med bänkar för eleverna och stolar längst fram för oss. Ni sitter vi nära varandra.

Doktor Abrahman som arbetar på centret tolkar åt oss men rätt som det är börjar han prata om en massa annat. Jag vill veta om de har SRHR på schemat och ber honom ställa frågan igen.

- Vi tar frågorna en i taget. Vi bygger upp innan vi kan fråga det.
Men vi har bara en timme på oss. En av peer educaters heter Sun och han hjälper mig med tolkningen så vi pratar med flickorna närmast. De svarar otvunget. De får undervisning i SRHR men inte mycket. Jag frågar om de läser Fema HIP. De läser tidningen och tycker att den är bra eftersom de lär sig saker på ett enkelt sätt.

De frågar om jag har några tidningar och de får provexemplar som jag fick från besöket där. Det blir uppskattat. De frågar om jag är gift. Jag säger nej men visar bilden i mobilen på min pojkvän. Även här får han godkänt. Sen kommer frågor om SRHR.

Alla flickorna testar sina kunskaper på oss, stämmer det verkligen att kondomer skyddar både mot HIV/AIDS och graviditet. Jag får Sun att översätta ”två önskningar i en”. Flickorna skrattar. Varifrån kommer HIV/AIDS? Det är ingen som kan säga, huvudsaken är att vi slåss mot sjukdomen, den finns överallt. Sen börjar Sun fråga sina egna frågor.
- Visst kommer HIV/AIDS från USA? Visst kommer det från San Fransisco? Jag frågar honom vem som har sagt det. Han säger att det är ett rykte. Men visst är det sant?
- Nej, säger jag och går för att prata med Rachid.

- Vet du vad dina peer educaters säger? Att USA är skyldiga till AIDS.
Rachid svarar inte riktigt. Jag tittar honom i ögonen, vi är lika långa. Han skruvar på sig.
- Det är inte bra, det är väldigt politiskt. Det måste du ta tag i, fortsätter jag.Han håller med. Litegrann. Jag förstår att det är en svår situation för honom, men om jag inte säger något nu kommer jag ångra mig sen. Rejält. Den politiska dimensionen är viktig.

Swahililektion


Vi ser hur en lektion för ungdomsutbildare, peer educaters, går till. Några av dem träffade vi igår i bussen. Lektionen är på swahili. Rachid tolkar en del.

Sen går vi utanför huset. Peer educaters visar hur de arbetar med kommunikation med unga genom drama. Det är nästan samma historia som vi såg på Temeke. Men här lägger de till HIV/AIDS och prostitution.

Alla skrattar åt den klumpiga pappan här också.

Vi får varsin färsk kokosnöt att dricka. Och sen huggs den upp så vi kan äta kokosbitarna.

Nytt center


Besöket på centret avbryts tillfälligt för ett besök till regional commissioner. Det börjar med signing of the guestbook sen talar vi om Wete och UMATI:s viktiga arbete.

Han leder oss ut ur kontoret och till en tomt. Där ligger en ko. Det är nära hans eget kontor.

- Här ska ett nytt youth center byggas. Allt är klart. Men vi behöver pengar. Vi tackar för att ha fått se detta men förklarar att vi inte kan ge pengar direkt till projekt och att Sverige arbetar med bistånd för Tanzania och att RFSU och UMATI fortsätter samarbeta. Vi tackar alla varandra igen.

Sen åker vi tillbaka till ungdomscentret.

Wete youth center

Nu kommer flera av inläggen från Tanzania. Från den sjunde:

En ny dag och nu ska vi se verksamheten på Pemba.

Vi åker till UMATI:s youth center på Pemba i staden Wete. De har skrivit en stor banderoll som välkomnar oss.

Rachid som ansvarar för centret visar oss runt.

Vi ser kontoret och får en beskrivning av hur administrationen fungerar av gynekologen och läkaren Abrahman Omar Ali.

Han får frågan om några kvinnor tycker att det känns svårt att gå till en manlig läkare. Men han säger att de har förtroende för en manlig läkare, de skulle aldrig gå till en kvinnlig läkare.

Mycket av arbetet handlar om information. En del sker genom planscher. De har också ett bibliotek, det är ett rum med böcker och tidningen Fema. Rachid visar upp en bok om Sverige och svenskar som ges ut av Svenska institutet. Där är det bilder av älvar och renar och beskrivningar av det svenska kynnet.

Pressklipp

Den spontana Expressenintervjun om flirt på jobbet som jag skrev om tidigare kom tydligen som artikel idag. Det blev större än en notis.

Nu ska jag springa till tidningsrummet i klubbrummet och kolla in den, det ska tydligen vara med bild och allt.

Uppdatering:

Japp, det var bild och allt.

Under bilden på mig och Anna står neddragarrubriken "Vart sjunde år hamnar du i säng med en kollega".

söndagen den 11:e februari 2007

På hemväg


Äntligen på väg hem. Redigt sena. Fel på planet i Arusha. Tre timmar väntan i planet. Det lagades på plats. Vi missade anslutningen men väntar nu på att få flyga hem från Amsterdam.

Det var ont om uppkoppling mot slutet men text och bild kommer snart.

onsdagen den 7:e februari 2007

Pemba hotel

Incheckningen på hotellet går rätt bra men inte snabbt. Vi blir tillsagda att komma upp och beställa mat, sen ska vi checka in. Jag beställer grönsaker, fisk känns inte bra efter att vi fick åka runt med en korg fiskar på flaket. Men ändå får vi vänta till klockan är nästan 22 innan maten kommer. Allt tillagas efter allt är beställt. Menyn ser bra ut men allt finns inte. Däremot är marknadsföringen fantastisk och vi ser skyltar om hur trevligt och ”relaxed” hotellet är vid flygplatsen.

Carolina från RFSU har fått en jättesyrsa på dörren till hennes rum.
- Den är som en dinosaurie, säger Carolina. Gunvor flyttar modigt bort den. Och den är verkligen jättestor. Vi andra står imponerat bredvid.

Ordningsreglerna på rummet är lite bisarra, har fotograferat dem. Allt ska anmälas till receptionen, som om man vill besöka et annat rum eller om man vill ta in "any body". Återkommer med det.

Annars är det välutrustat med moskitnät, en slamrande men behövlig aircondition och en bönematta. I rummet står ett kylskåp på en träpall och lutar. Vi ser Afrika, både fina hotell och budgethotell. Och stora skillnader.

Har hittat en kanal med Bollywoodlåtar på min lilla tv. Sitter och skriver i sängen under moskitnätet, känns som att ha byggt en koja.

* * * * *

Det gick mellanbra att sova. Sängen är kort, minareten drog igång kring 5 och det bor en vokal tupp i byn. Alla rum har en egen varmvattenberedare som man sätter på utanför och i badrummet är det så kallad Stockholmsdusch men den heter såklart något annat här. Låset till badrummet är omotiverat stort, en gammal stålregel. Och toalettpappret är lila. Duschen fungerar fint. Äntligen är jag ren och fräsch och luftkonditioneringen står på max. En ny dag är på gång! Idag ska vi bland annat till UMATIS Youthcenter. (Ja, det gick ju inte att publicera från Pemba så detta är utlagt med fördröjning. Dagens äventyr kommer nog imorgon, jag har inte hunnit skriva ned allt ännu.)

Anna Johansson, jag förstår varför du är så Afrikafrälst. Det är galet men härligt.

Ngezi forest

Joseph förklarar att vi bara ska anmäla till hotellet att vi är här och checka in sen. Först ska vi se ett reservat, det är inte långt, det är på vägen. Vi får ett rum att lägga bagaget i och några hinner gå på toaletten. Vi är alla så svettiga.

I bussen pratar jag med Phillip. Han är väldigt engagerad. Han arbetar med unga människor. Jag ber honom att lära mig lite mer swahili än karibou (välkommen), jambo (hej) och asante (tack). Det är inte så enkelt och snart är ungefär fem personer engagerade i detta. Mitt uttal är tydligen ok. Det är inte helt enkelt och sen kommer grammatiken in.
- Du lär dig på en månad, säger Phillip övertygat. Du måste bara bo här i 30 dagar.

Sen pratar vi om olika saker. Bredvid mig sitter en ung kvinna med slöja som arbetar som utbildare och som inte talar engelska, säger hon på engelska. Men jag tvångspratar. Hon har humor. Sen undrar hon om jag har en bror. Jag berättar om min lillebror som är större än jag. Det är jätteroligt tycker hon och skrattar. Sen stirrar Phillip på mina händer och frågar om jag är gift. Jag svarar nej. Han undrar om jag vill gifta mig. Är jag fri? Jag frågar tillbaka om inte han är gift men han letar och vill gärna ha en fru från Sverige.

Jag förklarar att jag har en pojkvän och visar en bild i mobiltelefonen. Då vill fler titta på bilden och det blir godkänt. Jag visar bild av Irma, ett av de två vackra och begåvade barn som jag är faster till och nu vill bakre raden se igen och tar telefonen och blir imponerade.
För att komma ur diskussionen om giftermål som tagit en lite stressande väg pratar vi istället om var vi är någonstans. Det är lite oklart men sen kommer vi i de tre första raderna i bussen och de som sitter på golvet tillsammans fram till var vi är. Om det var ordet by på swahili eller namnet på byn vet jag inte.

Vi är 29 personer i bussen. Det finns ungefär 14 säten.

Efter mer än en timme i bussen på vägar som skumpar kommer vi fram till den stora skogen. Där står resten av tjänstemännen. Vi håller ett tal. Först departementschefen, sen hans kollega som blir lite avbruten av en liten apa som kastar ned någon frukt eller nöt ur en träd. Vi tycker såklart att det är spännande och lite exotiskt.
- Its just a common monkey, säger mannen.
- They are not common in Sweden, förklarar jag.
Och sen är det min tur. Jag förklarar vilka vi är, att vi representerar fem partier tackar för att de tagit sig tid att göra ett sånt här gediget program. Vi applåderar alla åt varandra. Sen går vi in i skogen.

Jag pratar med en av tjänstemännen som är lång, med en hatt och ser lite arabisk ut. som säger att det inte finns några farliga djur där. Hoppas att han har rätt. Han har jobbat två år i Norge.

När vi kommit ut ur skogen kommer två pick uper. Jag, Christian och Daniel från RFSU blir inbjudna till en pickup av Rachid och Joseph. Vi hoppar in i baksätet. Det är överdraget med plast. Det är varmt. Vi har gett upp – vi är bara så svettiga. På flaket ligger en korg med fiskar och några fiskar ligger i hög på ett blad. Joseph, killen som filmar allt från UMATI och några till hoppar upp på flaket. Det doftar fisk i bilen. Mannen som sätter sig fram är den som talat, eftersom jag är talesperson för gruppen just nu så följer han med oss. Han förklarar hur de arbetar med utveckling av miljön och att koppla på småföretagandet för att skapa långsiktighet. Det handlar om kunskaper och utbildning. Låter som gammal hederlig moderat miljöpolitik.

Vi reser igenom skogen på en väg fylld av hål men det är otroligt vackert. Målet är en strand som ligger uppe på norra änden. Vi passerar ett gummiplantage, massor av gummiträd med små skålar fastspända. Skålarna töms två gånger om dagen och sen kommer någon och gör en ny skåra så att gummisaften kan rinna ut.

Gummiplantagen är resultatet av ett misstag – en direktör för skogs- eller jordbruksdepartementet hade blivit tillsagd att odla i det området men hade trott att det var skogen som menades. Namnet är detsamma. De lokala protesterade och skogen är bättre skyddad nu. Gummiutvinningen sker av ett privat företag och ett av villkoren är att byarna runt omkring ska få arbete. Det är inte enkelt att få pengarna att räcka när man är bonde. Därför arbetar skogstyrelsen på att hitta andra arbeten som kompletterar, man utbildar kvinnor och flickor och stoppar tjuvavverkning.

Byarna har också honungsproduktion som alternativ försörjning. Enorma bikupor hänger i träden, det ser ut i disneyfilmerna.
- Kvaliteten är så bra eftersom vi har våra kryddnejliketräd, förklarar han för oss. Kryddnejlika är en stor exportprodukt. De är enorma runda träd som växer över hela Pemba.

Skogen är så vacker. Träden i mitten är enorma. Lianer hänger ned. Olika palmsorter trängs med varandra. Men det är en urskog så de höga träden blockerar solljuset och det skulle nog fungera att gå. Om man har bättre skor.

Framför oss kör poliseskorten som följt med sen vi lämnade flygplatsen, två personer på en motorcykel som viftar åt andra bilar att köra åt sidan.
Stranden ser overklig ut, det är vit sand, tidvattnet är högt och små tvättsvampar och andra sjögräs och jättestora frön har flytit iland. Hit borde många turister vilja komma och nu är frågan om det ska byggas ecohotell eller inte.

Vi pratar och diskuterar och blir avtackade igen. Och vi tackar igen. Sen åker vi hem i väldigt full buss på mörka krokiga och guppiga vägar. De byggnader som är syns bäst längs vägen är moskéerna med sina lysrör.

Själva resan till Pemba

Inrikeshallen i Dar es Salaam är liten. Avgångstavlan är en whiteboard. Vi väntar naturligtvis länge och det är varmt. Väldigt varmt. Planet är ett litet enmotorigt propellerplan. Det är vår grupp som får plats. Och en kvinna och man med indiskt utseende. Inuti planet är det nog 40 grader varmt. Vi är så svettiga.Jag står bokstavligt talat dubbelvikt när jag klättrar in. Erika, internationell sekreterare för Kdu får sitta fram med piloten. Han har pilotsolglasögon, kommer från Belgien och funderar på att börja jobba i mellanöstern igen.

Säkerhetsgenomgången är enkel:
- Keep your seatbelts on at all times. Your cellphones must be turned off. Lifevests under your seat. There are emergency exits at the back and in the front.
En korg med vatten står längst bak. Det hoppar lite men som tur var sitter jag bredvid Gunvor som har koll på småplan. Zanzibar är första stopp efter 20 minuter. Där kliver den indiska mannen av och en kanske brittisk kvinna kliver på. Efter 25 minuter är det vårt stopp, och sen fortsätter planet till Tanga.

Vi är alla svettiga och varma. Eventuellt blir vi mötta av en myndighetsperson. Och naturligtvis ser vi ett par stycken människor börja röra sig mot planet när vi rullar fram mot terminalen.

Jag satt längst bak och är först ut ur planet. Det är rätt uppenbart att jag kommer från Sverige. Först fram är Joseph, representant för UMATI. Jag stegar snabbt fram och presenterar mig och tar alla i hand. Det fyller på och snart är det mer än tio personer som möter oss, bland annat Raschid en representant för en annan ungdomsorganisation YAM och ansvariga för olika verksamheter.

Vi alla samlas i en grupp utanför planet. Departementschefen för skogsstyrelsen på ön är med och möter oss. Imponerande titel, är inte säker på att jag har fått det rätt, men han var ansvarig för skogen. Han har med ett gäng tjänstemän. Joseph förklarar vilka alla är och säger välkommen. Jag tackar, berättar lite om vår grupp, de tycker det är roligt att vi representerar fem partier, och alla presenterar sig.

Först är det obligatorisk signing of the guestbook i ett rum på flygplatsen. Sen ska vi åka buss. Då dyker det upp lite fler människor. Men vi tränger alla ihop oss i den lilla bussen. Tre sitter på golvet vid dörren. De två första raderna är knökfulla. Vår grupp får i alla fall varsin plats. Det är varmt, vi är sunkiga och vill skölja av oss. Men så blir det inte.

Liten värld

Första stoppet är Fema. Christer Fuglesangs kusin Minou Fuglesang är den som driver Fema, ett publishing house som ger ut tidningar och gör tv-program för att lära unga om sexuell och reproduktiv hälsa. Men först är det signing of the guestbook.

Två tidningar ges ut, Fema som säljs och sen skickas till alla ”secondary schools”. Den kommunicerar ”healthy lifestyles”, goda livsval och har blivit ett forum för unga människor. De får in hundratals brev i veckan med frågor från unga människor. Tidningen är snyg och trycks på glansigt papper, det ger ett mervärde, men det är också så att den läses av minst 15 personer så den måste hålla. Tidningen gör att unga känner sig hörda, sedda och givna en röst.

De ger också ut tidningen si mchezo som har ungdomar som inte går i skolan som målgrupp, de läser inte så mycket och istället arbetar journalisterna med fotoreportage, illustrationer och serier, på det sättet kan de också ta upp svåra frågor. Tidningen gör att unga känner sig hörda, sedda och givna en röst.
- If you keep quiet things will go wrong, förklarar chefredaktören Amabilis. Det är berättelser ur verkliga livet och de bygger mycket på dokumentär för trovärdigheten. Men det är inte enkla frågor. Allt hanteras med fingertoppskänsla.
- You can not offend the people you try to target, säger Minou.

De har också en tv-show, temat är detsamma. Kända människor kommer dit, många politiker har insett dreas kraft och vill vara med. Showen får feedback med ungefär 600 sms i veckan från unga människor. Det är inte så många ute i landet som har tv. Men det ökar hela tiden.

måndagen den 5:e februari 2007

Pemba

I morgon åker vi till ön Pemba. Jag hoppas kunna skriva därifrån men det vet man aldrig.

Ett par saker till er som berörs:
Mamma och pappa: allt är bra! Puss på er.
Olof: alla sms från dig kom nyss. Hoppas att det funkar bättre sen. Tack igen för spanarna.
Kajsa: ambassaden såg ut att vara väldigt välförvaltad. Snyggt jobbat.
Jenny: Grattis - men Atlanta är så långt bort!

Temeke

I morse samlades vi för att ta en buss till Temeke youth center. Det drivs av UMATI. Tänket är att göra ett ungdomscenter så att fler ska våga söka hjälp och våga fråga.

Vi får ett strukturerat schema. Det börjar med signing of the guestbook. Det hände vid flygplatsen också, i VIP-rummet där vi träffade Walter första gången. Vicepresidenten för UMATI kommer också. Och fler från UMATI.

Sen får vi gå runt och se centret. Chefen för centret heter Golden Masika. Han förklarar historien och hur de arbetar. Vi träffar unga som informerar andra unga. De får frågor om kroppens förändringar i tonåren och HIV/ AIDS. Vi träffar små barn till tonårsmammor. Barnen går i skolan på centret. Bilder kommer senare.

Vi träffar tonårsmammorna som lär sig basic hotel management från en parant kvinna i turban och matchande klänning. Tonårsmammorna ser ut att vara mellan 12 och 15. Eller ibland yngre.

Golden visar datarummet, det fungerar inte nu men ska snart göra det. Hela centret är slitet och ligger i en del av staden Dar es Salam som också är sliten.

Till sist får vi se en dramashow som dramagruppen visat upp för de Tanzaniska parlamentarikerna. Vilken lobbying. Första numret är ett dansnummer. Vi blir oroliga och tror att vi borde förstå något symboliskt med danserna, vi har ju fått förhandsinfo om vad pjäsen kommer att handla om. Men det visar sig vara uppvärmingen.

Sen börjar pjäsen. Golden simultantolkar till oss som sitter bredvid men det är inte ofta det behövs - skådespelarna är så bra. Det är sång och dans. Det är tydligt. En flicka blir gravid, hon kastas ur skolan. Sån är faktiskt lagen - men en förändring påstås vara på gång. Hennes far kastar ut henne efter att ha skällt ut hennes syster och mamma som inte förklarat hur man undviker att bli gravid. Den som gjort barnet tillsammans med henne vägrar kännas vid henne. Till slut hamnar hon hos UMATI. Den enda som tar hand om henne. Men där får hon gå klart skolan och lära sig ett yrke.

Pjäsen är stark. Jag tjuvtittar på flickorna som sitter på muren snett ovanför mig. De har varit med om just det som pjäsen handlar om. De ser ut att vara nöjda med tolkningen och skrattar åt den klumpige pappan. De gillar dansnumren. Bandet bakom är otroligt duktiga.

Vi hinner inte med allt på schemat från Temeke. För att det stora schemat RFSU gjort för veckan ska hålla åker vi till svenska ambassaden och pratar om hur vi samarbetar och vad som är på gång. Strömmen går två gånger medan vi är där. Det är energibrist.

Sen åker vi vidare till ett tanzaniskat bb. Muhumbili hospital. Vi träffar ledande personer.
- Så bra att ni är så unga säger ordföranden i AGOT, gynekologernas förening, till mig när vi går mot sjukhuset. Det visar att ni inte har korruption i ert land. Här är det så mycket korruption.

Vi kommer in i sjukhuset, maternity ward. Det är trångt, sängarna står i långa rader i en sal. I det inre rummet ligger kvinnor och nyfödda på sängar och madrasser. Det är blandat, de som ska föda, de som fött och de som fött med komplikationer. Det finns ett annat rum för kejsarsnitt och operationer.

Vi leds upp för trapporna. Där finns neonatlavården. Det består av ett rum som är jättevarmt.
- Det fungerar som kuvös, förklarar läkaren.
Där inne sitter kvinnor klädda i vackra tryckta bomullskläder med små bebisar i famnen och ammar, en del försöker amma ned i små plastmuggar. Barnen har svårt att äta. De mår inte bra. Några skriker. Små, små bebisar ligger i plastsängar längs väggarna. Några är nakna, några har små lakan. En kvinna vid dörren försöker amma en liten pojke, hans ögon är förbundna med bandage. Han kvider när den lite svalare luften kommer in. En sjukskötare kastar en bit lakan till mamman som lägger det över barnet.

Barnen föds tidigt eftersom mammorna är undernärda och infektionerna påverkar också. Mammorna mår inte heller bra. De ser på oss när vi kommer in och jag vet inte hur jag ska reagera - vi invaderar deras privatliv. Jag försöker att inte vara ivägen. Vi går in i rummet och sen ut igen. Men läkarna verkar ta det naturligt. De pratar och förklarar.

Mammorna blir tillsagda att gå upp från sin sjuksäng till kuvösrummet var tredje timme och amma. Men barnen i rummet skriker. En liten, liten bebis har kräkts och ligger och andas i korta, grunda andetag.

Inne i det trånga varma rummet finns ett till rum. Där är det ännu varmare. Där ligger de barn som är ännu mer illa ute. Mammor står och håller i dem eller bara vakar över dem. Det är otroligt varmt. Jag går inte in dit. Tänk om något av barnen får en infektion av mina europabaciller.

De barn som väger under ett kilo har små chanser till överlevnad. De som är lite större klarar sig bättre men många dör.

Sen åker vi buss till UMATIS mottagning bredvid maternity ward. Men jag har mest bebisbilder från neonatalmottagningen i huvudet. De visar oss runt. Vi frågar om hur de arbetar och de förklarar. De har inte heller så enkelt och de arbetar med att förebygga graviditeter.

Vi kommer hem till hotellet. Är slut. Jag tillbringar en och en halv timme med att försöka koppla upp mig. Det finns så mycket jag vill skriva. Det fungerar inte och jag vill kasta datorn i väggen.


* * *

Senare på kvällen åker vi till en etiopisk resturang och äter etiopisk mat - som en surdegspannkaka med olika röror. Godare än det låter. Jag och Gunvor G Ericsson delar på en vegetarisk variant. Fast vegetariskt är för en gångs skull det normala - i menyn får de andra välja på "non-vegetarian dishes".

Sladd!

Äntligen fick jag upp min dator på internet. Det har tagit ungefär 50 försök och tillslut fick jag låna en sladd i receptionen. Då tog det bara sju försök till.

dagen har varit lång och varm. Väldigt varm. Till och med Tanzanierna tycker att det är varmt.

Men jag börjar med inlägget som jag skrev i word igår - för att inte totalt spatta ur när uppkopplingen inte fungerade.

Här kommer det:

Vi träffar UMATI – RFSUs motsvarighet i Tanzania. Chefen Walter mötte oss redan igår på flygplatsen. Men då var vi slut efter att ha rest i 20 timmar. Idag får vi dragningen om resten av veckan.

Idag hälsar Walter med ett tanzaniskt handslag. Jag försöker hänga på. Han är välklädd och vi är svettiga. Flera från UMATI kommer för att träffa oss.

Han berättar om landet och situationen när det gäller sexuell och reproduktiva hälsa.

Bara 16 procent använder moderna preventivmetoder. Skillnaden mellan stad och land är stor. Traditionella metoder används fortfarande. Vi frågar hur de ser ut.
- Vi kommer från tre stammar, säger han och pekar på Feliciter, marknads och informationschef, och Cuthbert som jobbar med ett av projekten vi ska besöka. Alla använder olika metoder. En är att knyta ett rep runt midjan på kvinnan.
- Det ska vara ett särskild sorts rep, inte vilket som helst, förtydligar han när han ser våra reaktioner. Men han förklarar inte närmare.

Tanzania har en omvänd befolkningspyramid jämfört med Sverige. 44,2 procent av tanzanierna är mellan 0-14 år. Men så många är smittade med HIV/AIDS. Flest unga.

Det är svårt med statistik kring HIV. Många vill inte berätta – det är stigmatiserande. Men en stor del av de som kan arbeta i landet finns inte längre, det finns en stor grupp med föräldralösa. HIV leder till fattigdom som leder till HIV.
- Det är en ond cirkel, förklarar Walter.

UMATI har mycket att göra.

Aborter är tillåtet om det är fara för kvinnans liv. Ungefär 100 000 aborter om året utförs illegalt. Ingreppen sker utanför sjukvården men många måste söka hjälp hos sjukvården efteråt. Straffet för att utföra en illegal abort är minst sju års fängelse.

Den nya given är att involvera män i familjeplanerande. UMATI försöker särskilt nå unga män.
- If you want to bend a fish, you have to do it when it is fresh! förklarar Cuthbert. Gamla fiskar är stela och går av.

Och apropå ingenting, Hans Linde fyller år idag men han mörkade det ända tills middagen. Vi firade honom med en skål. det kändes sorgligt men han kommer att fira när han kommer hem har han lovat.

lördagen den 3:e februari 2007

Mellanlandar


Nu är vi i Amsterdam och byter plan. Snart ska vi gå ombord, resan tar mer än 8 timmar.

fredagen den 2:e februari 2007

Kampanjbloggad

Hurra!

Anna König Jerlmyr och jag är med i moderata kampanjbloggen. Som favoriter bland riksdagsbloggare för vår kommunikationschef Pär Henriksson.

Känns stort och bra med sånt beröm. Tack, tack.

Resfeber

Om 14 timmar ska jag vara på Arlanda. Flighten går till Amsterdam först och sen till Kilimanjaro Airport.

Har fått förmånen att få följa med på studieresa till Tanzania med RFSU. Temat är mänskliga rättigheter, varje människas rätt till sin egen kropp, sexuell och reproduktiv hälsa. Jag hoppas jag kan rapportera vartefter här. Annars kommer det i efterhand.

Det ska bli så otroligt spännande.

torsdagen den 1:e februari 2007

Lars nyhet


Nu på middagen ute på riksdagsinternatet har Lars Hjälmered berättat en nyhet.

Han har vigt Janne Josefsson. Kosmiskt.